I augusti 1995 kolade undertecknad en minimila tillsammans med klasserna 6A och 6B från Mockfjärdsskolan. Kolningen ägde rum uppe vid Gammelgårdens kolarområde i Lindbyn. Erfarenheten och kunskapen från denna kolning ville jag sätta på pränt på något vis.
Eftersom jag via min släktforskning kommit fram till att Per Mård kolat många milor under 1800 - talet så var det ju självklart att han skulle få huvudrollen i mitt kolarepos. Nästan alla händelser och episoder som är beskrivna har hänt i verkligheten. Personer som dyker upp här och där har också funnits i verkligheten. Platserna som nämns har funnits eller finns än idag.
Av en ren slump förlade jag handlingen till 1865. Det hände Per en hel del annat det året också. Han och Anna gifte sej och fick en son vilket föranledde ett kapitel om den biten. Sen flottade Per under sommarmånaderna så då fick det ju bli ett kapitel om det också.

Ett stort tack till William Reijer, Mockfjärd och Ragnar Ulriksson Scherling, Borlänge, för vad ni har lärt mej om kolning och dess historia.

Mockfjärd 1995.

Efter några timmars pokulerande om den gångna vintern, den kommande våren, buffringen med mera så bröt sällskapet upp. Var och en gick hem till sej. Hjelmen's till "Gröna Lunden" i Börshea och Per följde med fästmön Anna till hennes hem i Nässi.
Väl hemma hos Anna's föräldrar Pelles Mas och hans hustru Anna Ersdotter satte sej Per och Anna ner och pratade sej samman om vad som väntade dem framöver. Kolvedhuggning för Per, boskap och buffring till Stockgropens fäbodar för Anna tillsammans med föräldrarna, bröllopet i maj.
Men dom visste att framemot jul skulle belöningen komma i form av kontanter. En glädjens jul om kolningen lyckades. Om, om, om ....
Per vaknade tidigt en vårmorgon hemma hos fästmön Anna. Hon hade redan gått upp, gjort en eld som sprakade i den öppna spisen och grötkoket stod på trefoten. Bosset från sänghalmen kliade i Per's hår. Han steg ur sängen, sträckte på sej, kände värmen från spisen. På med vadmalsbyxorna, linneskjortan som Anna sytt som fästegåva till Per innan han plockade fram sin träsked och satte sej till bords. Han drog upp slidkniven han fått av sin svåger, smeden Pelles Mas i Nässi, kände björkskaftet i sin hand när han skar en skiva bröd av det grova hembakade limpan. Med kniven bredde han av det hemkärnade smöret ett tjockt lager på smörgåsen och åt till gröten. Efter en grundlig skrapning av trätallriken slickade han skeden ren. Han var redo för dagens id. Per tog vägen förbi vedboden och hämtade en yxa innan han rundade Vinnarn och gick vidare upp i skogen norr om Nässi. Han letade ämnen till flotarhakar. Vårfloden skulle komma om några veckor och med den timret. Per såg för sitt inre de nio forsarna genom Mockfjärd där han vandrade vidare upp mot Grästjärn. Vid myrdraget som hösttid gav så mycken höstkantarell hittade Per lagoma granar. Segt växta i myrkanten. Det tog inte Per lång stund att hugga tre lämpliga granar á 10 alnars längd, kvista och barka dem. Han högg fast yxan i en stubbe, samlade ihop granarna och tog en promenad fram till sjön. Sittandes på en stenhäll blickade han ut över sjöns spegelblanka yta. även denna gång funderade Per mycket på hur ravinen fram till sjön kommit till. Den börjar halvannan kilometer norrut, smalnar av, blir djupare för att avslutas med sjön. Herren är nog inte så perfekt skapare alla gånger, tänkte Per. Men här kunde han inte sitta bort dagen. Han hämtade yxan och granstörarna och vandrade nerför berget hemöver.
Väl hemma igen reste han störarna mot ladugårdsväggen där dom skulle få stå fram tills flottningen började. Per visste att Pelles Mas skulle smida krokar och sätta på störarna så att dom skulle vara klara att användas tids nog.
I köket stod konten packad. Salt fläsk, kaffepetter, vetemjöl, en skinnpung med kaffe, ja, allt som Per behövde för en veckas vistelse i skogen. Per axlade konten och gick över till fähuset. Anna strödde halm i spiltorna. Per tittade sin kära fästemö djupt i ögonen, strök med sin valkiga näve över hennes kind. En enkel kyss till avsked. Anna tog fram en kruka med mjölk ur svalen som han skulle ha med sej. Per tog adjö av sina blivande svärföräldrar innan han med raska steg vandrade västerut efter forvägen mot Högsven. Backen upp mot Rönningan passerades. Per blickade ner mot dalgången med älven, tänkte på flottningen som varit, som skulle komma. Ju längre upp i Storsvebacken han kom desto mera vidgade sej vyerna mot bergen i söder. Ershols Klack, Tryssberget, Stormyrberget. Förr skogrika berg men nu var skogen förvandlad till kol. Kol till nytta vid Tanså Hytta, till reda pengar åt kolaren. Uppe på krönet stannar Per till. Visste att här var en bra plats i vårskymningen att beskåda morkullesträck. Denna trolska fågel som lockar, narrar, förtrollar med sin flykt och sitt läte. Per ryser till av ett annat minne från denna plats. För drygt ett år sedan, på väg på frieri i Nässi, strax före midnatt. Det blev ett fasligt väsen i luften ovanför hans huvud.
- ä löcka ö tala, ö hä va skällpicklör söm skramla ö vet i ällade va hä va, berättade Per för sin far.
- Ja tro hä va jätt'n Basten på väg tä bror sin, Grå bonde, för ö fir jul.

Per ruskade av sej minnet och vandrade vidare. Strax syntes Storsvegården där buffringsvägen norrut till Nordbäcksbuan och Gråbuan gick. Med raska steg vek Per in på denna forväg vetandes att det bara var runt 20 minuters gångväg upp till Lövlarssven. Efter några hundratals meter passerar han Kampkällan där gårdarna i Högsveden tar sitt vatten. Strax är Per uppe på plats. Han stannar, hämtar andan, lättar på trycket av axelremmarna från konten. Ett flyttblock fångar hans intresse. Med några raska steg är han vid stenen. Mäter den med ögonen, granskar ur olika vinklar, ler glatt. Som gjord för att bygga en koja emot. I det värmande solskenet tar Per raskt sej an sin uppgift. Fram med yxan, börjar fälla klenved av både gran och fur. Hugga upp i lämpliga längder, klyva på långs, mäta, tänka vad som behövs. Granriset från de fällda träden släpar han ihop i en hög. Det skulle komma till användning som taktäckning.

Vårnatten börjar skymma och logi för natten måste ordnas. En stor tät gran med sina yviga grenar fick stå till buds med tak, en granrisbädd blev madrass och storvästen fick duga som täcke. Konten blev en hård men duglig kudde. Per kände att han behövde ett varmt mål mat i magen innan nattsömnen. Strax sprakade en eld där en stekpanna vilade på ett par tvärställda vedträn.

Stekpannan hade Per fått av sin far som i sin tur hade fått den 1844 av landshövding Johan af Nordin när dom vid Laxsjö Masugn undertecknade kontraktet mellan Stockgropens fäbodedelägare och Laxsjön angående yxbörd och lötesrätten runt fäboden. Per tänkte på stekpannans historia och tänkte hur lustigt det kan vara här i livet. Malm hade brutits i någon gruva i Västerbergslagen, körts på fora till Tanså Hytta, smälts i masugnen, tappats ut i en galtsäng, stelnat till en tackjärnsgalt, fraktats till Laxsjön, smälts och tappats i en gjutform av lera och blivit denna stekpanna.
Ur konten plockade Per fram salt fläsk som han först skar i skivor, sedan i bitar innan dom stektes i pannan. Ett muntert fräsande från fläsket ackompanjerade björkvispen när han vispade ihop vatten, vetemjöl och salt till en tjock smet. När fläsket var väl stekt hällde han smeten ner i pannan där den blandade sej med stekflottet. Efter några minuter skakade Per pannan så att kolbullen lossnade, kastade upp den i luften där den vände. Nu behövdes bara en kort stunds gräddande av baksidan innan den var klar att ätas. Mättande, närande och stärkande var denna enkla rätt som han åt tillsammans med lingonmos och sköljde ner med mjölk. Per bäddade ner sej under granen, låg och tittade in i de falnande lågorna från elden. Kolarhatten drog han ner över ögonen och det stod inte på förrän det hördes dova snarkningar under granen.

Sakta vaknar Per till vårfåglarnas kvitter. Snart sprakade en eld och kaffet kokade. Han halstrade ett par skivor fläsk över den öppna elden, sköljde ned dem med nykokat petterkaffe. Dags att börja hugga kolved. Några snabba drag över yxeggen med ett bryne. En egg som bet bra, smidd av en bit järn från Tanså Hytta av sin svåger, Pelles Mas. Nere från byn kom Mård'n gåendes med ryggsäck och en yxa.
- Jag börjar blecka träden så kan du börja fälla, sa han efter en kort hälsning. Men först bygger vi klar kojan.

Framemot middagen hade far och son huggit, kluvit och dragit fram tillräckligt med material för att kojan skulle kunna byggas färdigt. Dom jobbade snabbt och samspelt så det stod inte pådde sej en ny granrisbädd i kojan. Lika bra att sova in den, tänkte han. I höst och vinter blir det många nätter som ska tillbringas i kojan.

En ny morgon randades. Efter frukost brynade Per upp yxeggarna och gick ut för att ta itu med kolvedhuggningen. Träd fälldes, kvistades, höggs upp i 5 alnars längder innan den randbarkades och lades i klip. Mård'n stod plötsligt skrattandes bakom Per. Värst vad du far fram var hans kommentar. Var så god, här är din kojdörr med fönster och allt. Dörren var det enda som Per skulle ta med sej hem från kojan efter det att kolningen var klar. Den kunde ju användas vid nästa kolarkoja.

Far och son hjälptes åt dagligen med kolvedhuggningen men det var bara Per som sov kvar i skogen. Mård'n var byombud för Högberget och hade en hel del att stå i på kvällarna. Per hade dock mera tid och han trivdes med skogslivet. Ute i naturen kunde han sitta på en stubbe och lyssna på fåglarnas kvitter, titta på växternas spirande, njuta av livet. Men tro inte att han satt sysslolös. Per utnyttjade sittstunderna till att tillverka två klubbor och två milstegar som skulle användas i höst.

Lördag kväll plockade Per ihop verktygen, konten och vandrade hem till sina föräldrar. Förutom kyrkbesöket på söndagen ville han gärna träffa sin fästemö. Väl hemma tog Per av sej på överkroppen och vaskade av sej i en spann vatten han tagit upp ur brunnen. I alla fall så åkte den värsta lorten av. Vad skönt det var att kliva in till mor i stugan, äta något annat är fläsk och få sova i en riktig säng med en riktig halmmmadrass.

Måndag morgon axlade Per den med mat fulla konten, tog yxan i näven och vandrade iväg mot Högsven. Yxan hade han under helgen slipat på en älvdalssten i en granngård så nu var den vass igen. Allt var klart för en sista veckas huggning.

Det hade lyst tre gånger för Per och Anna. Tre söndagar i rad. Dom hade varit i kyrkan och lyssnat på prästen, känt sej stolta, glada när prästen läst upp deras namn från prediksstolen.

Dom hade även pratat med prästen Samuel Carl Wahlbäck efter gudstjänsterna, tackat för predikan, pratat väder och flottning.

Per vaknade tidigt. Det var idag det skulle ske. Han och Anna skulle vigas. Det hade gått tre lysningsterminer och ingen hade opponerat sej mot deras vigsel. Efter att ha tvättat sej ordentligt och kammat sitt hår började han ta fram kläderna som han skulle ha på sej under dagen. Han synade den mörkblå häktrocken av hemvävd vadmal, borstade bort några dammkorn från dess krage innan han hängde rocken över en stolsrygg. Klar att användas.

Till sängs tänkte Per. Ikväll kan jag krypa till sängs, denna gång under täcket, ned till min hustru. Dom hade delat säng tidigare men då hade Per fått legat ovanpå täcket och utan att ta av sej kläderna. Första gången Per gått på "frining" hade han blivit väl mottagen av Anna. Han hade kommit upp till hennes kammare i fähuset sent en kväll när hon lagt sej, satt sej på hennes sängkant, pratat, narrats. Anna hade skrattat åt Per's fabulerande, tagit fram en brännvinsflaska och bjudit Per. Ett gott tecken, ett tecken på att han var av henne accepterad. Det blev hans första natt hos Anna, ovanpå täcket med kläderna på. Ja, till och med stövlar och hatt behöll han på som seden påbjöd. Sen hade det blivit många övernattningar. Ju mera dom kände varandra, ju mera kläder fick Per plocka av sej. Men han hade ännu inte fått krypa ner under täcket med Anna. I alla fall var det den officiella versionen. Men ikväll.....

Per hade berättat för sin far om sina känslor för Anna och Mård'n hade nickat godkännande. Per trodde med största visshet att Anna var gravid allaredan. Bara inte han hade ställt till med någon skandal. Pelles Mas i Nässi var en ansedd man så det var ett gott parti. Nästkommande söndag hade Mård'n tagit Pelles Mas avsides när dom kommit ut från högmässan. På kyrkbacken hade de stått och diskuterat ungdomarnas parti. Hur väl kom inte Per ihåg den glädje han känt när han såg hur dom skakat hand. Då förstod han att dom var överens, att giftomål stundade.

- Per, var är du? Inte drömmer väl du om nätterna i kolarkojan? retades lillebror Anders med ett skratt. Per gick in i kammaren igen, kände alla fjärilar som fladdrade runt i magen. Nervös.....

Per började klä på sej. En omständig procedur. De gula skinnbyxorna hade mor Anna sytt ut med vit tråd nerifrån knäna upp till linningen.

Han var noga med de vita strumporna. De skulle sluta väl till efter benet och det viktigaste av allt, benranden skulle sitta fullkomligt rakt. Gjorde den inte det så ansågs inte brudgummen icke rätt fin. Per lindade hattkullen med röda och svarta band, 2:ne varv. Noggrann. Han ville så gärna se så bra ut som möjligt. Visa att han var en rejäl karl av Mårdsläktet.

Tidigt på morgonen hade Anna och en brudpiga skjutsats till Mård'ns i Högberget där hon skulle klädas. Hon hade med sej en kagge brännvin, smör, ost, stekt fläsk och det väsentligaste, mjukbröd av ärtbland. Gästerna samlades och trakterades av hennes medhavda läckerheter under tiden som Anna fick hjälp av ikläda sej brudutstyrseln. Brudklänningen hade några äldre damer i Nässi sytt upp åt henne. Av dem fick hon även låna de ack så viktiga utkrusade, breda silverringarna.

Vid sammanringningen begav sej alla till kyrkan med bruden i spetsen. Per var redan i kyrkan. Han hade åkte vid första ringningen till prästgården för att ta sällskap med prästen till kyrkan.

Anna steg in genom kyrkporten där kyrkvaktmästaren mötte henne. Han tog täten in i kyrkan, beredde väg för bruden. Anna åtföljdes av en brudsven på vardera sidan. Väl framme vid altaret lade Anna en slant på altarringen, neg djupt, satte sej i brudstolen. Per mottog Anna med en djup och prydlig bugning. Sedan kunde vigseln ta sin början. Prästen välsignade de båda, berättade om giftomålet och dess förpliktelser. Kantorn spelade ett flertal passande psalmer. Anna lyssnade till Per's stämma, försökte sjunga med, se texten ur psalmboken i Per's hand. Slutligen var de tu ett. Båda kände en stor lycka när de gick ut ur kyrkan, hand i hand som ett par.

Efter gudstjänstens slut följdes hela skaran åt hem till Mård'ns där kalaset skulle fortsätta. Nu skulle bröllopsfesten ta vid. Bruden gick omkring med en bricka med en liten silverskål ur vilken hon bjöd på stark dricka. Under denna skänkning åtföljdes hon av en spelman som spelade både marscher och visor. Dansen tråddes. Bruden dansade med alla gästerna som seden var. På ett bord stod det en kagge brännvin och till det fanns det mjukt bröd som tilltugg. Alla dansade, glada och nöjda med giftomålet. Per gratulerades av sina syskon som passade på att retas lite inför Per's stundande natt. Frågandes om han ätit nog med gröt för att orka vänslas natten lång.

Omkring midnatt tystnade musiken. Kvällsvard skulle ätas. Efter det fortsatte dansen ända fram till ljusan dag. Per och Anna dansade flertalet danser. Anna's midja var smal och god att hålla kring. Per tittade även djupt i hennes ögon, kände glädje, stolthet över sin nyblivna hustru.

Hur annorlunda blev inte livet sedan man väl växlat ringar. Mera ansvar, mera allvar. Men Per var inte orolig. Han visste med sej att han var väl mogen för uppgiften. Fattig var han heller inte men ändå inte någon rik karl. Men det skulle inte behöva svältas vid hans matbord.

Framemot eftermiddagen vaknade Per vid sin hustrus sida. Kröp närmare henne, kände hennes varma, mjuka kropp. Smekte sakta med handen över den lilla kullen på Anna's mage. Kände efter om det sparkade något. Huvudet värkte efter den våta trakteringen som varit föregående kväll. Efter att kysst sin hustru på kinden klev han ur sängen, rättade till nattlinnet, sträckte på sej som en klockarkatt. Per klädde sej, följde doften av nykokat kaffe ut i köket.
- Du ser ut som något katten släpat in retades lillebror. Idag är du nog inte karl för några stortag.

Ute på farstukvisten stoppade Per tummarna innanför hängslorna, sträckte upp sej som den värsta herreman. Skrattade åt sina åthävor, sådan var han ju inte. En viss stolthet kände han dock inom sej. Solen stod högt uppe på himlen ovanför Knusberget. Dags att återgå till det normala livet så fort som möjligt. Akta sej för att lägga sig till med olater.

Det var en måndag i början av juni. Per hade gått den långa vägen från Nässi upp till rået mot Floda socken. Följt landsvägen efter älven. Följt sex av de nio forsarna genom Mockfjärd. Orselforsen, åmyrforsen nedanför Myrholen, Tannringforsen där Tansån rann ut, Storstupet och Lillstupet. Konstigt egentligen, tänkte Per där han gick. Största forsen kallas Lillstupet och minsta för Storstupet. Med sej hade han en av flotarhakarna han gjort under våren och en kont med mat för dagen. Det var första dagen för Per vid årets flottning.

Vid rået på Stopholan träffade han de övriga som skulle flotta under sommaren. Ett glatt gäng som kände varandra sedan tidigare års flottningar. Inte bara gamla erfarna flottare utan även några ungtuppar. Nybörjare som nu skulle gå i den svåra flottarskolan. Många ofrivilliga bad i älven väntade dem. Dom stod och pratade med några flottare från Floda som vandrat nerför älvens norra sida och skjutit ut timmer som fastnat efter stränderna. Efter en kort rast skulle Flo - karlarna gå södra stranden tillbaka till Floda. Timret ifrån Västerdalarna hade redan börjat komma nerför älven. En del mindre brötar hade Per sett under sin vandring uppför älven. Flottarna visste av erfarenhet att nere i Orselforsen skulle dom flesta och svåraste brötarna bli. Några flottare skulle nog bli stationerade där under hela flottningen och bara försöka hålla ordning på timret förbi den forsen. En inte allt för avundsvärd situation. Orselforsen var strid, vild, fylld av stenar. Stenar som man kunde använda sej av, vandra på för att jobba med timret. Men hala, förrädiska. Många gånger när Per kommit ned mot Svalumjälgen hade han funnit någon flottare sittandes vid en eld och torkat sina blöta kläder.

Flottarbasen manade till hörsamhet. En efter en ropades namnen upp på de församlade. Order delades ut. Vem ska göra vad och var och med vem. Per skulle ansvara för norra landsidan mellan Båtsven nedströms Lögnäsforsen i öster och Gropforsen i väster. En bra sträcka som Per kände väl till och inte låg det så långt hemmifrån svärföräldrarna heller. Klart var att den svåraste biten av sträckan var de branta niporna ute på Nässiåkrarna. Med sej skulle Per få två lärlingar som skulle flotta för första gången. Det skulle bli intressant att se vem som ramlade i vattnet först av de två. Han skulle få bjuda de övriga i laget på en sup som "belöning" för sitt tilltag.

Per, de två lärlingarna och tre andra som skulle ta hand om samma sträcka fast på södra sidan älven fick dela på en flottarbåt. Båtar som köpts under våren uppe i Venjan och med hästskjuts fraktats ned till Mockfjärd. Stabila, sjösäkra båtar som klarade av de svåra forsarna genom Mockfjärd. När alla klivit i båten sköts den ut på älven.

En av ungtupparna satte sej vid årorna, styrde ut båten i strömmen och det bar iväg. Per med sin erfarenhet bestämde hur forsarna skulle tas. Vägvalet genom en fors var viktigt. En efter en passerades forsarna.
Det gällde att veta var stenarna låg och var sjunktimmer brukade sitta fast strax under vattenytan. Körde man på en sjunkare så stod det inte på förrän alla låg i vattnet. Tyvärr oftast omgiven av en sönderslagen båt. Berodde olyckan på oaktsamhet kunde man även få böter och i värsta fall få betala för båten. Och då rök det mesta av förtjänsten från det årets flottning. Dom mindre forsarna gick galant. Snabbt närmade sej båten Orselforsen och då skulle det bli lite mera problematiskt. Bredbent ställde sej Per upp, gungade med i forsarna, röt sina order åt rodaren, styrde och ställde. Skummet yrde runt dem, vattnet dånade, en vådlig färd. Men slutligen blev det lugnvatten igen. - Vila ej på årorna ropade Per, då kommer vi bara in i bakvatten och då bär det av åt fel håll. Ligg på mera på årorna. Inga latmansfasoner.

Proos holmar passerades och Gropforsen närmade sej. Inte fullt så vild men fylld med både stora och små stenar. Under färden passade Per på att titta på länsen om den var hel. Den höll dock ihop hela vägen så inga reparationer behövdes. Annars visste Per att Pelles Mas i Nässi hade smidit upp länskätting uti fall att.

Efter Gropforsen svängde båten in mot Vattlangsgropa nedanför Nordanholn. Per och hans lärjungar steg ur båten, tackade för skjutsen innan dom skjöt ut båten från land. Nu fick roddaren ett styvt jobb att ro båten tvärs över ström-men och in i viken. Men det fanns ingen tid för att titta på något sådant utan dags att ta itu med strandat timmer. Per började instruera sina lärjungar.
- Våran sträcka börjar vid Gropforsens slut. Där får timret god fart ner till Larssveforsen. Där finns det några stenar som kan ställa till besvär men som tur är ligger dom på södra sidan älven. Blir det bröt mot dom stenarna får våra kollegor på andra sidan älven ta hand om det. Men där älven svänger norrut brukar det bli problem på hällorna före Lindbyforsen. Där kan vi få full huggning sa Per med ett leende. Då får vi allt se om ni ätit eran morgongröt!

-Det brukar alltid vara en bröt av olika storlek där varje morgon. Så två av oss får ta oss an den medans den andra går en vända efter älven och skjuter ut stockar som gjort strandsyn avslutade Per lektionen med.

De unga pojkarna lärde sej snabbt. Per hade sällan problem med dem utan de tre blev ganska snart ett sammansvetsat lag som utan allt för stora åthävor tog itu med vad som skulle göras. Det gick faktiskt flera veckor innan första doppet i älvens kalla, brusande vatten. Och när det väl hände så var det Per som åkte i.

En mindre bröt hade fastnat mot en hälla och den ökade snabbt i storlek. Dom var raskt på plats och tog itu med att försöka få loss stockarna och ut dem på älven igen. Per satte ner foten i vad som verkade vara en vattenpuss. Foten gled på något under vattenytan och plötsligt låg Per på rygg i bakvattnet. Ynglingen skrattade gott när han såg att Per reste sej ur vattnet. Blöt men oskadd.
- Kommer du inte ihåg att du själv var hit med stenar och lade i grytan så att dom skulle slipas av vårfloden till grindstolpsstenar hörde Per pojken säga mellan sina skrattattacker. Du berättade ju det för mej för bara några dagar sedan avslutade pojken.
- Allt verkar lugnt så jag går hem och byter till torra kläder svarade Per och gav sej åstad. Inte bara blöt utvärtes utan även blöt invärtes, av nesa och skam. Vuxna karlen, ramla i så där.

Under tiden han bytte till torra kläder berättade han för hustrun Anna vad som hänt. Hon fnissade mera klädsamt med handen för munnen. Nu visste Per att det här skulle han allt få höra nästa gång det var dans i någon stuga. Skratt och spe men det tålde han och bjöd han gärna på. Ett gott skratt förlänger allt livet.

Nere vid forsen igen kunde Per bara konstatera att pojkarna skött sej bra. Inget timmer låg i några brötar utan timret flöt som ett pärlband nedför älven. Vidare till Djurås där Väster- och österdalälven möttes och gemensamt flöt vidare mot Borlänge och Torsång. Där skulle timret omhändertas och styras in i Korsnäs kanal och vidare ut på och över Runn innan timret var framme vid Falu Gruva som var dess slutstation.

Dag efter dag flöt förbi. Det var en vacker och varm sommar. Mestadeles var det ett lättsamt arbete. Myggen besvärade dem emellanåt. Ofta gick Per's tankar till sin kära hustru som gick vallpiga i Stockgropen. Han tänkte på hennes nu ack så runda mage och om det skulle bli en pojke eller flicka. Innan augusti månad gått skulle han veta svaret. Per var otålig, nyfiken trots att det inte var så många veckor kvar av hennes graviditet. Mård'n hade någon gång lagt handen på Anna's mage, plirat lite och spruckit upp i ett leende. Men han hade vägrat att berätta varken för Per eller Anna. Det enda han sagt var att Anna skulle få en lätt förlossning och att det var ett friskt barn. Dom tog sej raskt ut i forsen, hoppandes både på stock och sten. En av ynglingarna landade i båten, satte sej vid årorna och styrde in den till land. - Jag hoppas innerligt att inte någon ramlat ur båten och mött döden i älven sa Per. Vi orkar inte att ro båten hela vägen upp utan vi får dra den med hjälp av ett rep på land fortsatte han. Dom som tappat båten är säkerligen på väg nedströms för att leta efter den.

Det var en tung börda att dra båten motströms. Ett långt hamparep var fastknutet i båtens för. De två ynglingarna gick på stranden och drog medans Per stod i båten och styrde med en åra. Gropforsen gick bra och lugnvattnet fram till Orselforsen. Men sedan fick även Per gå ur båten och hjälpa till att dra densamma genom den vilt strömmande forsen. Efter mycken svett och möda var dock båten förbi även denna fors och indragen till land. Karlarna satte sej ned och torkade svetten ur pannorna.
- Tack för hjälpen hördes en stämma säga på Flo - mål bakom Per's rygg. Han vände sej om och där stod två karlar ifrån Floda.
- Var så goda replikerade Per tillbaka. Vi hoppas att ingen ramlat ur båten och drunknat frågade han vidare.
- Allt gick bra var svaret han fick tillbaka. Ingen drunknad men väl en man genomblöt och blåslagen.

Det hanns inte med några längre meningsutbyten. Per tog pojkarna med sej och började vandra nedströms igen. Under promenaden pekade Per ut olika platser och berättade vad dom hette. Han berättade även om episoder och en och annan skröna om platserna. I viken där Högbergsån rinner ut i älven var det några damer och tvättade kläder. Damerna stod på knä ute på bryggan och använde sina klappträn för att få tvätten ren. Vita skjortor hängde på en lina mellan ett par träd och ett par kossor betade fridfullt på ängen strax bredvid.
- Jag ser att ni har herrefolk med er och att ni har tvättat deras skjortor retades Per. Glada skratt var svaret han fick utifrån bryggan.

Sommaren började lida mot sitt slut. Flottningen hade gått bra även denna sommar. Många hade plumsat i det kalla älvvattnet men ingen hade drunknat. Ynglingarna hade blivit duktiga flottare och var säkerligen välkomna tillbaka även nästa år. Snabbt hade dom lärt sej den ädla konsten att "gumpa" på stockar ut i älven. Ibland när det varit lugnt mellan timmret hade Per narrat pojkarna att springa ikapp uppför den branta och långa Digerbacken. Vända igen uppe på krönet vid Nässiåkrarna och ner igen. Ibland hade dom även mött Rista - karlarna som tog över flottningen efter Lögnäsforsen. Suttit på några stenar och pratat om vad som hänt i byarna, skvallrat. Pojkarna var mest intresserade i vad det fanns för kvinnfolk lediga i byarna. Kanske nyfikna på att gå på "frining" någon sommarkväll.

Per vaknade upp ur sin dagdröm. Rop hördes från andra sidan älven. Han tittade över på andra sidan Larsveforsen, eller Räfsängsforsen som man sade på södra sidan älven. Flottarna på andra sidan älven viftade med armarna, signalerade, pekade uppför älven. Per gjorde ynglingarna uppmärksamma på att något var på gång att hända. Men vad? Strax visste man besked. En tom forsbåt kom gungandes nerför älven.

"Rumpan kommer" hördes uppifrån älven. Per såg hur flottarna kom både i båt och gåendes. Glada skratt hördes från somliga. En del hade redan börjat fira att det var sista dagen på denna flottarsäsong. Per sparade dock på firandet till kvällen. Då skulle det bli dans på banan nere vid Högbergsviken. Sista stocken passerade genom Lögnäsforsen. Somliga vinkade adjö till de sista stockarna men det var nog ingen som skulle sakna arbetet med flottningen på ett tag. Nog för att det gav ett bra tillskott i skinnpungen men det var allt ett både slitsamt och farligt arbete. Per hade dock varit försonad. Ett fåtal ofrivilliga bad hade det väl blivit men han hade ju inte ännu flutit iväg som lik. Inte hade han sett något flyta förbi heller.

Flottningsförmannen kom fram till Per.
- Jag vill att både du och far din är med mej om tvenne dagar när vi ska gå strandsyn efter norra stranden. Vi träffs vid rågången mot Floda socken klockan 8 på morgonen. Se till att ni är där då löd hans order.

Alla samlades vid båthuset vid färjeläget. Båtarna drogs in i båthuset, flotarhakarna filades vassa inför nästa säsong innan dom lades in för vintern. Alla var glada och förväntansfulla. När dom satt och väntade på kalfaktorn frågade någon, Per, hur var det när du drog bälgen i Brännvåln's? Berätta det för oss blev han uppmanad.

- En karl hade en sommardag år 1860 kommit till Brännvåln's i Nordanholn. En fin herreman. Han var runt i skogarna norr om Mockfjärd och tittade i gamla gruvhål, letade malm. Men hemma på gården hos Brännvåln's - Daniel hittade han malm i ett gammalt gruvhål. Här skulle det framställas järn. På hällen i smedjan staplades ved och malm i lager på lager. Murbruk och eldfasta stenar plockades fram. Nu skulle det muras en masugn. Brännvåln's - Daniel letade fram ett skaft till en slaga, runt och slätt. En stump kapades av som skulle tjäna som plugg i tapphålet. Jag blev lejd att dra pusten. Så ska ni komma ihåg att det kom folk så långt bortifrån som både Myrholn och Brötjärna. Nyfikna på vad som skulle hända. Först på eftermiddagen började det att komma gnistor ur hålet på toppen. Under ett stort palaver drogs tappen ur. Vi fick inte titta för då kunde vi få synen förstörd. Men inte kom det något järn rinnande. Då fick jag mej "e riktina bau" må ni tro, jag hade dragit pusten för klent. Då va det skamligt ska ni veta. Jag plocka av mej några klädesplagg och sedan fortsatte vi. Efter ytterligare ett par timmar prova vi igen med samma klena resultat. Men då fick jag sparken. Betalt för mitt arbete fick jag i alla fall. På kvällen fick Brännvåln's - Daniel skjutsa den fina herren till gästgiveriet i Komtillmåtta. Därifrån rymde han så där stod Brännvåln's - Daniel med lång näsa. Sen hörde jag att han hade varit i Siljansnästrakten och lurat av bönderna där plank.

Slutlönen skulle strax delas ut till dom närvarande. Kalfaktorn kommer, viskade nån. Allas blickar vändes upp mot vägen som kom ner mot båthuset. Nu vankades löning. "Si ni va stinna skinnväska han bär över axeln, ho ä nog full tå penningör" sa nån. Alla ställde upp sej på rad, stegade fram när det blev deras tur, sa sitt namn. Pengar räknades upp i valkiga nävar, kvitterades. Många steg lite åt sidan, räknade igenom pengarna, gladdes.
- Per Mård, ropade kalfaktorn ut.
- är du släkt med Mård'n frågade kalfaktorn. Per nickade till svar samtidigit som han sträckte ut sin näve. Pengar räknades upp och Per kvitterade ut sin lön.
- Hälsa far din sa kalfaktorn innan Per gick sin väg.

Glad med sina insatser och sin lön stegade Per iväg forvägen mot Lindbyn. Han skulle hälsa på svärfar och betala för hakarna till sina flotarhakar innan han gick hem till familjen. Sen skulle det nog drickas någon kopp kaffe också innan han fick gå vidare. Svärföräldrarna var säkerligen nyfikna på hur det gick för deras barnbarn.

Väl hemkommen tog Per sin son Anders i famn och lyfte honom upp mot himlen. Skrattade, kittlade, kelade med sin högt värderade son. Hustrun Anna fick också känna av Per's glädje genom en riktig björnkram.
- Du har druckit kask hemma med far förstår jag, sporde Anna samtidigt som hennes ögon mörknade.
- Det blev väl en och annan skrattade Per tillbaka samtidigt som han daskade henne på rumpan.
< - Det blev väl en och annan skrattade Per tillbaka samtidigt som han daskade henne på rumpan. Fnittrande, rodnande steg Anna iväg mot fähuset med sonen på armen.
<
Det led mot kväll i stugan. Slutet av månaden augusti närmade sej. I kväll skulle det bli dans nere vid Högbergsviken. En dans dit alla flottare från Mockfjärd skulle komma med sina fruar och fästemör. Per och Anna skulle också gå dit. Per's föräldrar skulle se efter Anders så ungdommarna skulle få en kväll att förlusta sej på. Mård'n och Per tog sej några kaskar innan det var dags att gå ned till dansen. Per hade en litersbutelj med sej nedstoppad innanför byxlinningen trots Anna's protester. Hon visste nog hur kvällen skulle sluta.

Under dagen hade kvinnfolk från byn lövat dansbanan. Smycket den med kransar och höstblomster. Halvvägs över åkern fram mot älvslänten hördes musiken från Byannas Lars fiol. Förväntan steg hos dem båda. Bara den branta Oxelbacken innan dom var vid dansbanan. Nere där var det redan fullt med folk. Karlarna hälsade glatt dunkades varandras ryggar. Man bjöd varandra på supar, flaskor gick runt. Per bjöd upp sin hustru och dom svepte ut på dansgolvet. Glatt skrattandes svängde de om till musiken. Anna rödrosig på kinderna av svett, Per rödrosig av spriten.

Han tyckte ju mycket om sina systrar så han dansade även flera danser med dem. Han var även ut i buskarna emellanåt, inte bara för att tömma blåsan utan även för att styrka sej med en tår på tand. Slagsmål bröt ut som väntat. Två flottare som inte var riktigt överens om flottningen tog ett nappatag, rullade runt i gräset innan deras fästmöar gick emellan. De två flottarna stod öga mot öga, blängde på varandra, tillbakahållna av sina damer. "Prata samman er nu och var sams" sa ena fästmön.
Slagskämparna skakade hand, la armarna om varandras axlar och gick ut ibland buskarna för att stärka sej med några supar. På en filt satt ett gäng och spelade kort, några andra roades sej med att dra snusdosa. Alla fröjdades.

Kvällen gick mot sitt slut. Sista dansen ropades ut och dansbanan fylldes av dansande par. Män och deras fruar, karlar med sina fästmöar och nyfunna par svängde om i inte bara kvällens sista dans utan även den sista utedansen för detta år.

När sista tonen klingat ut tog publiken upp en rungande applåd för Byannas Lars som spelat. Denne spelman som spelade både egna kompositioner och andras låtar med samma schvung och glädje.

En del tog fram flaskan och bjöd Lars som tack för bra musik. Per tog sin Anna under armen och de började gå hem-över i sällskap med andra från Högberget. Alla var trötta och belåtna med både flottningen och kvällen så några vidlyftigare diskussioner fördes inte. Alla längtade nog bara hem till sängen och en befriande sömn.

Tyst smög Per och Anna in i kammaren för att inte väcka någon. Dom klädde av sej och kröp ned under täcket. Innan Per somnade denna kväll tänkte han på vad som skulle göras framöver. Nu skulle han hjälpa till med bonderiet några veckor innan han i oktober skulle börja med kolningen i skogen ovanför Högsveden. Sen skulle han ju få lite mera tid att umgås med sitt ättelägg, sonen Anders. Lite mera tid att lära känna honom.

Per sov strax den berusades sömn ....

Två dagar senare samlades folk från Flottningsföreningen, Per och Mård'n vid rået mot Floda. Nu skulle det bli strandsyn. Hela norra sidan ned förbi Lögnäsforsen skulle synas. Synas efter skador som timret gjort på mark och andra i älven belägna anordningar. Det var Per's första strandsyn men säkerligen inte den sista. Mård'n hade gått strandsyn ett flertal gånger så Per förlitade sej på honom. Länsarna skulle också kontrolleras och en reparationslista upprättas så att skadorna kunde åtgärdas innan nästa säsong. Framemot kvällningen var dom klara. Inga större skador hade upptäckts.

Språkandes om flottningen hade dom gått till värdshuset i Lindbyn och satt sej inne vid den öppna spisen och prata samman sej om ersättningen för de upptäckta skadorna. Kaffe och någon kask rann ner i herrskapets strupar när dom prutandes försökte komma billigare undan. Men inga prutningar gick igenom. Mård'n var hård och föll inte för brännvinets framkallade lättsinne. Mård'n hade kvitterat ut ersättningen till de berörda markägarna. Sedan skulle han i sin tur fördela den till de berörda. Alla reste sej, skakade hand som tecken på att dom var överens. Mård'n vandrade iväg forvägen ner mot älven och hemmåt till Högberget, Per stegade norrut mot Klinttäppa och vidare hemåt Nässi. Flottningen var över för detta år för Per. Nu väntade kolningen om några veckor.

Hösten hade kommit. Lövskog i allsköns färger, disiga morgnar, hög och klar luft. Men snart skulle milröken ligga tung över Mockfjärd. Per hade en dag vid flottningen roat sina flottarkamrater med lite matematik.
- För att fylla kolhuset vid Tanså Hytta behövs det 14.000 m3 kol. För att få fram den mängden kol måste man resa in 28.000 m3 kolved eftersom varje mila ger ungefär 50 % tillbaka i form av kol. Om sedan milorna är på cirka 80 m3 så behövs det bortåt 350 milor. Om sedan varje kolare har 5 milor så behövs det 70 kolare för att kola ut den mängden kol berättade Per. Han fortsatte: - Så om man står högst upp på Högberget och tittar sej runt i bergen så ser man milrök överallt. Men glest med skog. Tänk er att ni står uppe på Tryssberget så är det så klent med skog att man ser kyrktornet på Gagnefs Capell avslutade Per sin berättelse. Han mindes hur flottarna både skrattat och häpnat över hans berättelse. Nu snart skulle Per vara en av dem som bidrog till all denna milrök.

Han rastade några minuter på krönet av Högsvebacken. Bördan var tung på hans axlar. Flåhacka, timmersax, stybbespade, yxa, milspett och en kont full med mat. Upp och iväg, dröna hade aldrig varit något för Per. Lugn och sansad, trygg och ibland saktmodig men inte lat. Det stod inte på förrän kolarkojan skymtade bland träden. Han kände glädje i sitt bröst när han tänkte på dom fina dagarna han och far'n hade haft när dom gjorde kojan och högg kolveden. Väl framme lade Per ifrån sej verktygen, tog av sej konten och gick in i kojan.
Gäster, skrockade Per, när han såg spindelväven. - Ni kanske är bra nattvänner som håller Rånda borta. Per hade hört om andra som byggt kolarkoja på Råndas stig. I dom kojorna fick man aldrig en lugn natt.

Per steg ut ur kojan och tittade sej omkring. Där borta såg han en lämplig plats för en kolbotten och han styrde sina steg dit. Väl framme stegade han ut fem steg i vardera riktningen för att undersöka om ytan var stor nog för en kolbotten. Han hämtade yxan och högg en pinne av cirka 1 ½ alns längd och slog ned den i mitten där mittegubben, kungen, skulle stå. Han tog fram flåhackan och började dra bort mossan, jämnade till marken. En kolbotten skulle vara lika fin som ett vardagsrumsgolv hade Per fått lära sej. Efter några timmars slit var kolbotten klar. Per tog fram spaden och började gräva ett hål cirka 2/3 alnar djupt där mittegubben skulle stå. Han hämtade tallstocken som han redan i våras bestämt att skulle bli mittegubben i milan. Reste den i hålet, fyllde ut resten av hålet med jord och trampade till. Per backade några steg, tog ögonmått mot kungen, kollade noga att den stod rakt. Sen spikade han på tre ben som stagade upp kungen. Per var noga, stod inte kungen rakt och stadigt kunde hela milan vrida sej, rasa.

Nöjd med resultatet reste han milstegen mot kungen, klättrade upp och spikade fast tre slanor som bildade en triangel. Innanför den fick ingen kolved resas. Han spikade också på en riktpinne högst upp på kungen. Riktpinnen var viktig och fyllde sin funktion. Utan den var det omöjligt att resa kolveden rakt mot kungen. Kunde du inte resa kolveden rakt kunde det gå illa. Hela milan kunde vrida sej och ville det sej riktigt illa kunde det hända när du var uppe på milan. Då gick du mot en säker, het död.

Per satte sej ner, pustade ut och torkade svetten ur pannan med sin snusnäsduk. Ren just nu men snart skulle den nog vara svart av kolsot.
- Här sitter du och latar dej skrattade brodern Anders där han kom stigen upp till Per. Han hade blivit uppskickad till Per med vatten, bröd och några knyten med mat. För den snart 13 - årige pojken var detta en trevlig utflykt. Samtidigt fick han hjälpa sin bror och det trivdes han bra med.
- Välkommen hit. är allt bra hemmavid? frågade Per.
- Det är det, svarade Anders. Jag har även hälsningar från Anna till dej. Hon var hem och hjälpte mor med vävningen häromdagen.

Strax satte bröderna fart. Anders började stapla in tjärved blandat med näver nere vid kungens fot. Först kort ved, sedan längre. Där skulle tändladdningen skickas ner vid miltändningen och förhoppningsvis tända eld på tjärveden. Per lade slanor i en solfjädersform ut från kungen. Diametern på milan skulle bli ungefär 14 alnar. Ovanpå slanorna började han lägga ut kluvna slanor, glest som en bro ovanpå slanorna. Rosten började ta form. Han synade av arbetet, nickade nöjt och gav lillebror några berömmande ord.

- Nu ska vi göra en till kolbotten idag här intill innan vi tar kväller. I morgon ska två till kolbottnar göras nere i Slättbackssven för i övermorgon kommer far hit med hästen och ska köra in kolveden till milorna berättade Per för Anders.
- Jag ska be far om lov så jag får vara med och hjälpa dej göra klar milorna, svarade Anders med glädje och förhoppning i rösten.

Så var det dags för en kort matrast. Dom satte sej ner på varsin stubbe och Per skar ett par brödskivor som han bredde smör på.
- Kom nu lillebror så ska vi gå till en myrstack och ordna pålägg på våra gåsar.
Framme vid myrstacken höll Per smörgåsen strax ovanför stacken, blåste på myrorna. Dom försvarade sej och stacken genom att spruta ut myrsyra som träffade smörgåsarna och gav dem en syrlig smak. Men rasten gjordes kort. Mycket arbete återstod innan kvällen. Fram med flåhackan, bort med mossa. Gräva hål, resa kungen.

Arbetet gick fort när dom hjälptes åt. Det var så mycket roligare när man var två.
- Lätt som en plätt sa Anders. Men han fick strax ångra sina ord. Per stoppade stybbespaden i nävarna på bror sin och sa:
- Det behövs vaktstybbe utifall att båda milorna slår. Skotta upp två rejäla högar som jag har uti fall att. Under tiden ska jag gå och hugga granris till miltäckningen. Sätt fart nu.

Anders suckade tungt men visste att lyssna och lyda sin äldre broder. Timmarna rann snabbt iväg. Bägge arbetade, tysta. När skymningen kom smygande och solen började gå ner bakom Floberget var det dags för Anders att börja sin hemfärd.
Per tackade sin lillebror i hand, bad honom att hälsa hem. Per följde Anders med blicken där han vandrade iväg mellan träden. Gladdes åt sin bror och hans hjälp.
Per vaknade, lätt frusen och hungrig. En blick ut genom fönstret i dörren visade att det varit kallgrader under natten. Vit rimfrost lyste upp marken i dagningen. Det hade gått ännu ett dygn. Alla fyra kolbottnarna var klara. Vaktved och vaktstybbe fanns på plats. Kungen med riktpinne och tändhål, rosten.

Allt var klart. Idag skulle Mård'n komma med häst och släpdrög för att köra in kolveden åt Per. Per gjorde eld i den öppna spisen, kokade sej en gröt och åt. Sakta spred sej värmen i hans frusna kropp.

Snart hörde han det välbekanta ljudet från pinglan runt Blackens hals. Han kvickade sej ut för inte ville Per att fadern skulle hitta honom inne i värmen. Efter några snabbt växlade ord satte dom igång, medvetna att det skulle bli ett tungt arbete, att det skulle bli en lång dag. Mård'n började köra in kolved från de närmast liggande klipen, Per började resa in kolveden. Noga med att rikta mot riktpinnen, noga med att kolveden fick rätt lutning. Timme efter timme gick. Varv efter varv restes in. Stadigt ökade milans omkrets. En omkrets som skulle vara 14 alnar innan Per var nöjd. Det stod inte på, kolveden inrest, klart för nästa skede.

Efter en kort rast, kanske mest för hästens skull, fortsatte dom med nästa mila. Mård'n fortsatte köra in, Per reste kolveden. I det snabbt avtagande dagsljuset stod dom sedan och besåg milorna.
- Jag kommer igen i morgon bitti med hästen så fortsätter vi köra in återstoden av kolveden. Sen i övermorgon kan nog Anders och några av dina systrar följa med hit och hjälpa till att risa milorna sa Mård'n.
Per klappade om Blacken rejält, tackade både fadern och hästen för hjälpen innan dom skildes åt för dagen.

När Per lagt sej för natten i kojan tittade han på flammorna från elden i taket och tänkte att det var bra skönt med en familj som kan hjälpas åt.

Två dagar senare kom syskonen. Mård'n, brodern Anders och systrarna Carin och Kerstin. Alla lika glada över att få komma ut i skogen och vistas i den vackra naturen. Systrarna begav sej ut i granskogen för att hugga granris med de speciella risknivarna. Per och fadern var uppe på milorna och högg ner krönen. Anders tog sej en tur i omgivningarna och letade tjärvedstubbar. När han hittat en stubbe högg han den i decimeterlånga stickor och tog med sej till milorna. Han fäste med järntråd tjärved och näver i toppen på en lång granstör. Det skulle fungera som tändladdningar när milorna skulle tändas. Anders gjorde i ordning sex stycken sådana åt Per. En för varje mila och två i reserv utifall att någon mila inte skulle ta sej. Systrarna kom bärandes på en milstege fullastad med granris. Dom tippade av det vid en mila innan dom gick till skogs igen efter mera. Per tog en börda ris på ryggen med sej upp på en mila. Han började täcka milans krön med riset. Lager på lager lades ut tills det började svikta under hans fötter. Ute vid brynet knäckte han kvistarna men bröt inte av dem utan stack tjockändan in under riset på krönet. På så sätt fick även brynet ett lager med ris. Systrarna kom med mera ris. Anders hade sett hur Per gjorde så han tog sej an milan intill. Raskt täckte han både krön och bryn. Han lade sej sedan på rygg i riset "för att prova att ristäcket var tjockt nog" var hans förklaring när flickorna väckte honom genom att kasta en knippa ris på honom. Alla började risa milan genom att sticka fast kvistarna under varandra. Det stod inte på förrän den var färdigrisad när alla så raskt hjälptes åt. Så över till nästa mila för samma procedur. Per stannade dock kvar vid första milan, grep stybbesspaden och började kasta upp jord på milans krön. Hela milan skulle täckas med jord. Jord som skulle strypa syretillförseln så att milan kolade och inte brann.

Ett tungt jobb. Jorden skulle inte bara kastas 5 alnar upp utan även med sådan kraft att den landade en bit in på krönet. Men Per var ju ung och stark. Mård'n började resa upp blocken som skulle hålla jorden på plats på milans sidor. Två blockvarv med kluvor mellan blocken. Sen tog även han en spade och hjälpte till med att stybba milan. Allt flöt fint. Samarbete mellan fadern och hans barn. Samarbetet mellan syskonen. Tills lördag kväll var nog alla fyra milorna klara att tändas.

Men Per ville hem och träffa hustrun Anna och deras några månader gamla son Anders, gå i kyrkan med dem på söndagen så tändningen fick nog anstå tills måndag morgon.

På måndagsmorgonen i dagningens bleka ljus möts Per och far'n vid Storsvebacken. Därifrån tar de sällskap upp till milorna i Slättbackssven. Efter mycken tankemöda har Per beslutat tända milorna längst bort från kojan först.

Väl uppe vid milorna ödades ingen tid. Per tog en tändladdning och gick upp den ena milan. Mård'n började kasta upp tändved på milkrönet. Per tog emot veden, staplade den i en trave bredvid tändhålet, klar att användas. Mård'n hade med spaden öppnat fyra stycken fotrymmningar som skulle ge det draget som behövdes för att tändningen skulle fungera. Allt var klart för tändning. Per tog upp tänddon och fnöske ur en skinnpung. Han slog några slag med tänddonet, gnistrorna slog eld på fnösket som flammade upp. Han höll elden under tändladdningen, nävret slog eld, eld som spred sej till tjärveden, flammade upp.
- Låt det ta sej ordentligt ropade Mård'n.
Sakta roterade Per tändladdningen som tog sej mer och mer för att till slut brinna med en klar låga. Han förde ner tändladdningen i tändhålet, ruskade försiktigt på granstören så att tändladdningen ramlade ner bland tändveden. Såg veden ta sej. Han började kasta ner mera tändved. Avvaktade så att veden fick en chans att ta sej. Kände värmen, röken, hettan stiga ur tändhålet. I med mera ved, fylla tändhålet till ungefär tre / fyra alnars höjd innan han var nöjd. Per lade över en bred kluva som täckte tändhålet. Nu skulle den första tändningen få brinna i ungefär en timme för att torka ur kolveden närmast tändhålet ordentligt. Under tiden gick Per till nästa mila och genomförde samma procedur. Allt gick bra. Han fick till och med en stund över då han och far'n kunde sätta sej ner en stund. Torka sot och svett ur pannan, pusta ut. Titta på den ljusgråa röken som steg ur milorna, känna doften av milröken.

Per klättrade upp på första milan igen, petade bort kluvan. Hettan, röken, lågorna slog upp ur tändhålet, värmde, sved i ögonen. Han kastade i mera tändved, fyllde på, väntade någon sekund tills det tagit sej, i med mera ved tills tändhålet var nästan fullt. På med granris över tändhålet, på med jord ovanpå. Stybba igen. Nu var kolningen igång. Vidare till nästa mila för att upprepa vad han nyss gjort. Nu var båda milorna igång och kolade. Nöjd rätade han på ryggen, tittade bort mot den andra milan. Lugn och fin rök. Allt hade gått bra. Nu skulle Mård'n vaktade dom här milorna åt Per i tre dygn. Per själv skulle gå till Lövlarssven och tända dom sista två milorna. Milorna han själv skulle vakta.

Framme vid milorna förberedde Per tändningen. Han kastade upp tändved, öppnade fyra fotrymmningar för dragets skull. Med en tändladdning i handen klättrade Per upp på den ena milan. Fram med elddon och fnöske och det stod inte på förrän tändladdningen brann friskt.

Han stoppade ner tändladdningen i tändhålet och ruskade loss den från granstören. Tändveden tog sej och Per började kasta ner tändved i hålet. Mer hetta, mer rök. Tändhålet fylldes till tre / fyra alnars höjd med tändved innan en kluva lades på. Vidare till sista milan. Samma procedur igen. Vana, raska handgrepp. Uppe på milan kastade Per ett öga på den föregående milan. Endast en svag rökstrimma steg ur milan. "Undrar om den tog sej riktigt, tändveden kändes lite sur", tänkte Per. Men det fanns ingen tid till grubblerier. Fram med elddon och fnöske en gång till, sätta fyr på tändladdningen, se till att den tar sej innan den stoppas ner i tändhålet. I med tändved. Allt gick i flygande fläng. På med en kluva som lock. Milröken började stiga upp ur milan genom jordlagret.

Nöjd klättrade Per ner från milan. Men den första milan kom det ingen rök ifrån. Snabbt klättrade han upp på milan, tog bort locket. Ingen rök, ingen eld. Ner igen, fram med en av reservtändladdningarna, spänta upp mera torrved och upp med allt på milan. Fram med elddonet, sätta eld på tändladdningen, ner med den i tändhålet, kasta efter tändveden. Nu tog det sej ordentligt. I med mera tändved. Rök och hetta vällde upp ur hålet innan Per lade på en kluva som lock. Han gick tillbaka till den föregående milan. Tog av locket, kastade i mera tändved innan han lade på kluvan igen och skyfflade över jord. Sen till första milan och samma procedur än en gång. Men nu var kolningen igång även för Per.
Han satte sej på en stubbe, strök av sej kolarhatten, torkade svett och sot ur pannan med den allt svartare snusnäsduken. Måtte inte milorna slå samtidigt, tänkte han. Då får jag nog hämta far om det inte ska gå på tok. Någon gång under de tre första dygnen blev nog milorna att slå visste Per. Under kolningen frigörs gaser ur veden och när dom gaserna blandas med syre i kombination med värme så smäller det. Har man otur blir det en rejäl smäll och milan kastar av sej all stybbe. Då är det bråttom att få på stybben igen för att dämpa ner milan från det att den blivit en brinnande vedhög till en återigen kolande mila. Från stubben såg Per hur en ljus, tung gas sakta började rinna ut ur fotrymningarna. Gengas, så tung att den inte steg uppåt i milan utan sökte sej ut nedåt. Gas som följde varje fördjupning i marken, sökte sej nedåt, sökte sej bort.
Per späntade upp lite ved, repade näver och gjorde sej en eld. Tog fram konten, upp med lite matvaror och kokade sej en gröt. Han måste se till att få i sej mat när milorna höll sej lugna. Nu väntade minst tre dygn utan sömn ständigt vakande över milorna, väntan på att dom ska slå. Många tankar far genom Per's huvud.Tankar på milor som brunnit upp, kolare som brunnit upp, utkomst som brunnit upp. Gröten både mättade och värmde, stärkte Per till både kropp och själ.

Han tittade väster ut, mot milorna där Mård'n kolade. Men det han såg var lugnande, gråvit milrök, ett tecken på att kolningen gick bra. Hans egna milor gav ifrån sej samma lugnande rök. Rök som gjorde att Per kunde slappna av, tänka sej bort. Rök som följde sakta med vinden ned mot byn. Inom några timmar skulle folket i Högsveden veta vad som pågick i skogen. Barnen skulle lockas ut i skogen av denna doft, nyfikna, villiga att kasta någon spade med jord, klubba milan, hjälpa till.

Skymningen började så sakta falla. Per plockade fram en lyspung, fyllde den med torrved och någon näverremsa. Det skulle vara hans ljus över natten. Han gick några varv runt milorna, kände på dem, lyssnade.

Tittade efter så att alla redskap fanns på plats vid milstegarna. Klubban, spaden, vaktved. Granris och jord låg i högar, klara att användas om så behövdes. Allt var under kontroll. Per reste ett vedträ på högkant, lade ett annat vedträ över som sits och satte sej. Somnade han nu skulle allt rasa och han skulle "tratta på rumpan" och vakna. Mörkret lade sej mer och mer. Ljud hördes i skogen. Ljud från alla dessa som nyss vaknat. Nattdjur som rävar, uvar, jagande rovfåglar. Per tänkte; "Rånda's ljud", som så många hade hört.

Morgonen randades. Natten hade varit lugn, allt var lugnt. Per gick sakta runt milorna. Tittade på röken, kände med händerna både på milorna och i fotrymmningarna, lyssnade. Upp för milstegen med klubban i sin sotsvarta hand. Innan han steg ut på krönet klubbade han framför sej där han skulle gå. Hårt motstånd mötte klubban där han slog. Han kände sej lugn när han klev ut på krönet. Inga frätar ännu där han kunde rasa igenom. Men för säkerhets skull stoppade han klubbskaftet mellan benen. På så sätt hoppades Per att om han rasade igenom ner i milan så skulle klubbskaftet stoppa hans färd ner i milans inre. Ner i värmen, ner till döden. När han ändå var uppe på milan kunde han lika gärna börja klubba ihop brynet. Klubba så att milan skulle sjunka ihop inåt, mot mitten.

Plötsligt ruskade milan på sej. Bakom Per flammade elden upp. Milan hade slagit medan han var uppe på den. Värmen kändes mot ryggen. Hans klubbande hade drivit ihop gas och syre som antänds av värmen i milan. Halva kullen var utan stybbe, låg naken. Syre rusade in i milan och elden flammade upp. Vaktveden kom till pass. Per kastade i ved, klubbade ner den, fyllde tomrummet. När ingen mer ved fick plats kastade han över granris. Ner från milan, ta spaden, kasta upp jord. Upp igen, skyffla ut jorden där den behövdes, klubba den med spaden. Sakta hade elden dämpats och milan övergick i kolning igen. Han andades ut, allt hade gått bra, milan var lugn igen. Men fortfarande kunde milan slå om han hade otur.

Förhoppningsvis var det bara den andra milan som hade sitt kvar. Och det fanns inga garantier för att det skulle gå lika lugnt som med denna.

Uppe på milan hade Per en bra utsikt. Utsikt över sina milor, ner mot Slättbackssven, ner mot Mockfjärd. Lyssnade han noga kunde han höra bruset från de nio forsarna i älven. I sina tankar drömde han sej tillbaka till sommaren och alla flottare som kämpade, stred med både timret och vattnet. Timmer som inte ville följa med strömmen utan fastnade i allt som kom i dess väg.

En kylig rysning efter ryggen väckte Per tillbaka till verkligheten. Ner från milan, ställa tillbaka verktygen vid milstegen så att han lätt skulle finna igen dem vid nästa utryckning. Han tittade till den andra milan men den verkade lugn. än så länge.

Per gick in i kolarkojan och tände en eld. Genom det sotiga fönstret hade han uppsikt över milan som ännu inte slagit. Fläsket fräste i stekpannan medan han vispade ihop en smet till kolbullar. Det stod inte på förrän han stoppat i sej ett par med lingonmos. Det nykokade kaffet smakade gott, värmde på maten, värmde i kropp och själ. Piggade upp hans trötta kropp. Men han tordes inte sitta kvar inne i värmen utan gick ut, drog ett par djupa andetag, piggnade till.

Dagen förflöt lugnt. Med jämna mellanrum klättrade Per upp på milorna och klubbade ihop krönen. Han kände även med milspettet runt mitten av krönet. Kolningen gick bra.
Den andra milan hade ännu inte slagit. Ju längre tid det gick innan en mila slog, desto mera gas skulle samlas, desto värre explosion.

Mård'n kom klivandes genom gallerskogen. Svart av sot i ansikte och på händerna. Per höjde handen till en hälsning och frågade hur kolningen gått. Jodå, allt hade gått bra. Milorna hade inte slagit, ingen av dem. Per kokade kaffe över en öppen eld han gjort ute, mitt mellan milorna, där han hade översikt över dem båda. Medan dom drack av kaffet ur sina kåsor diskuterade dom hur mycket kolen skulle ge i reda pengar. Dom tittade bort mot Tanså Hytta som låg på andra sidan älven, bakom Myrholen. Rök och ibland eldslågor kunde ses vida omkring. Det var full blåsning vid hyttan. Efter en stärkande påtår tackade Mård'n för sej och styrde stegen ner mot sina milor i Slättbackssven.

Skymningen började lägga sej, det blev kyligare. När Per gick runt milorna och tittade kände han något kallt och blött mot nacken. Snöflingor dalade sakta ned mot marken. Lätta flingor, flera och flera. Tjälen hade ännu inte gått i marken så det var inte så stor chans att snön blev kvar.

Per tände den nyladdade lyspungen, förberedde sej för ännu en vaknatt. Då slog den andra milan. En dov knall, marken ruskade till. Men han hade tur. Explosionen gick ut genom fotrymningarna med meterslånga eldslågor. Stybben låg kvar, Per kunde andas ut. Nu var nog det värsta över. Men för säkerhets skull gick han ett inspektionsvarv, lyssnade, kände med händerna på milan. Den började bli fotvarm högt upp efter sidorna. Nu var det bara att hoppas att resten av kolningen skulle gå bra. Nästa natt skulle nog Per tordas sova några timmar. Bara han skötte klubbningen av milorna och såg efter dem, vårdade dem, så skulle det nog gå bra.

Per letade fram två vedträn och gjorde sej en vakstol att sitta på under natten. På med mera ved på elden så att han skulle ha värme. Snön hade fallit några timmar nu och ett vitt täcke låg på marken. Och den fortsatte att falla. Kanske den blev kvar i alla fall. Mörkret låg svart runt kolarområdet. Ute i det svarta hördes olika ljud. Kända och okända ljud men inget som skrämde Per. Han var en gudfruktig man som gick i kyrkan och läste katekesen så han fruktade intet. I mörkret gick hans tankar hem till sin familj, hustrun Anna som flyttat hem till Mård'ns stuga med deras blott 2 månader gamla pojke, Anders. Döpt efter sin farfar, Mård'n. Per hade väl även förhoppningar om att sonen skulle få av sin farfar's förmågor och respekt. Längtan efter hustru och barn fyllde Per's bröst. En längtan som han visste skulle öka i styrka ju längre han låg ute i skogen. Inte förrän vid utrivningen av milan skulle han få se sin kära hustru igen. När det var dags skulle han skicka bud hem efter syskon och hustru så dom kunde komma till skogs och vara Per behjälplig.

Så var ännu en vaknatt var över. Per hade gått sina rundor runt milorna. Känt, luktat, lyssnat. Varit upp på milorna, klubbat, kastat på mera stybbe, skött om dem. Det kändes som han hade en hel fora med grus i ögonen. Ben, axlar, rygg värkte av trötthet. Men kommande natt skulle han sova några timmar. Stekpannan kom fram, kaffepettern lika så. En stadig frukost nedsköljt med kaffe skulle nog sätta liv i trötta lemmar. Efter frukosten tog han fram ämnesved han hade med sej och satte sej framför elden och började slöjda. Men kunde inte sitta overksam för då tog snart tröttheten överhanden. Kniven skar lätt i slöjdvirket. Räfspinnar, skedar, olika nyttoverktyg växte fram ur Per's händer. Ur konten tog han fram en glasbit med en vass kant. Perfekt att slipa och polera trä med. Ytan blev slätare och slätare för varje tag med glasbiten. Fick en fin lyster.

Mård'n kom klivandes från milorna i Slättbackssven.
- Nu min son har jag hjälpt dej med milorna nog för denna gång. Dags för dej att ta över. Jag går hem och tar hand om familjen och sen måste jag kalla samman till bystämma någon kväll sa han till Per.

Det ska upprättas en gärdesgårdsdelningsinstrument över Högberget där vi ska dra upp gränser och komma sams om vem som ska stänga vad och var.
- Tack så mycket för hjälpen. Hälsa hem till mor och min hustru och lillpojken så mycket var Per's hälsning med far sin hem.

Per ville kontrollera milorna i Slättbackssven så han styrde kosan ditöver. Inte för att han misstrodde sin far utan mest för att han ville veta hur långt kolningen gått. Han var också lite nyfiken på varför inte milorna slagit för Mård'n. Hade han månne uttalat någon besvärjelse över milorna så att dom inte slagit eller vad berodde det hela på? Per mindes när han följt med far sin till Flytta en sommar. över stigen ringlade en orm som Mård'n läste en ramsa över. Ormen stelnade och Mård'n tog ormen med hem där han hängde upp den i en knut att torka.
Den skulle bli bra medicin längre fram. Det minnet for genom Per's huvud under hans promenad ner till milorna.

Milrök steg upp lugnt och fint ifrån bägge milorna. Krönen var väl inklubbade och kolningen verkade ha gått bra. Per kände med handen först var milan var fotvarm innan han kontrollerade var kolningen gick med milspettet. Det var när han körde in milspettet i ena milan han fick se ris skymta fram uppe vid brynet på ena milan. Han gick ett varv runt milan och upptäckte flera hål uppe vid brynet. Då förstod han varför milorna inte slagit. Genom dessa hål hade den explosiva gasen gått ut. Så måste det vara. Per skrattade åt sin fars finurlighet. Jag måste komma ihåg att fråga far om det var så tänkte Per. Innan han gick tillbaka till sina två andra milor så justerade han draget så att kolningen gick jämnt runt hela milorna.

Nu behövde Per inte gå hit och kontrollera dessa milor förrän det gick mot kvällningen. Då skulle han klubba dem ordentligt så att han tordes sova på natten.

En vecka senare hade milorna nästan kolat ut. Allt hade gått bra. Inga frätar tack vare att Per klubbat milorna ordentligt, skött dem, vårdat dem. Han såg för sitt inre att dom skulle nog ge ett bra kol tillbaka tack vare hans omsorg och skötsel. Per hade vid ett par tillfällen haft besök av ungdommar från byn som nyfiket kommit till skogs för att titta på kolningen. Han hade satt dem i arbete och dom hade villigt hjälpt till. Klubbat milorna, inte från krönet utan nere ifrån marken. Han tordes inte skicka upp någon pojkspoling på nån mila. Tänk om någon rasade igenom och brann upp. Något sådant ville Per inte ha på sitt samvete. Det skulle inte bli en tung kista att bära i alla fall, tänkte Per. Bara benbitar skulle nog bli kvar av den som ramlade ner i en mila. Det måste nog vara över 1000 grader inne i milan.

Lillebror Anders hade också varit dit med både mat och hälsningar hemifrån. Allt var bra med både hustrun och hans son. Anders hade också varit villig att hjälpa till. Per kände sådant förtroende för Anders att han lämnade milorna i hans vård några timmar så att han kunde ta igen lite förlorad sömn.

Per hade haft fel vad det gällde snön. Den hade blivit kvar. Inte nog med det utan det hade kommit mera så nu var marken täckt av en aln med snö. Det var lätt för Anders att hitta till milorna i Slättbackssven. Bara att följa stigen som blivit upptrampad när Per gått mellan milorna.

När Anders skulle gå hem framemot kvällen fick han hälsningar med sej.
- Om fyra dagar har milorna kolat ut. Då ska jag dämma dem genom att fylla dem med vatten. Sen ska dom kallna i två dagar innan det är dags att riva ut. Så då kan väl du ta hjälp med dej och komma hit. Se till att ni är klädda i utrivskläder löd Per's hälsningar.

Per visste att det fanns ett blöthål strax bakom hans koja och dit styrde han sina steg. Gick med sviktande steg runt där han trodde att myrdraget fanns. Skottade undan snön där det sviktade mest under fötterna. Grävde en grop i mossan och se, vatten sipprade fram. Inte mycket men alltid något. Det skulle kanske räcka till en mila så han fick nog lov att smälta snö över elden i alla fall. Det var ett tungt arbete för Per. Bära fram vattnet, upp på milan, hälla ner det i hålet han tagit upp, ner igen. Vända efter vända. Lårmusklerna började strama, axlarna värkte av oket. Men det var bara att bita ihop och jobba vidare. Korta raster vid elden för att försöka torka arbetsblusen men ryggen kändes kall när svetten frös.

Efter många timmars bärande var Per nöjd. Dämningen av dessa milor fick duga. Han klubbade milorna en sista gång för att täta till dem ordentligt. Inget syre fick komma in i milorna utan nu skulle dom slockna. Fotrymningarna skottades igen och klubbades. Det stod en plym av vattenånga ur milorna men det skulle snart sluta. Nu var det bara dom två milorna i Slättbackssven kvar. Men dom låg bara drygt 150 alnar ifrån en bäck som fyllde på Flytta. Så nu var det bara att bära vatten och fylla i milorna. Det tog lång tid i alla fall för Per fick gå många, långa vändor innan han var nöjd. Klubban kändes tyngre än någonsin när han klubbade milorna en sista gång. Men nu var det inget mera han kunde göra. Bara att vila sej tills i övermorgon när syskonen skulle komma och hjälpa till med utrivningen.

Tillbaka i kojan gjorde han en rejäl eld i den öppna spisen. Nu måste han värma sin kropp och torka kläder. Annars drog han nog på sej "kvarka".

Nog för att Mård'n säkerligen kunde kurera honom men det var onödigt när han så väl behövde vara frisk. Värmen steg i både koja och Per. Gröten han kokat värmde även hans insida, stärkte, gladde i både kropp och själ. I övermorgon skulle hans syskon komma och hjälpa honom med utrivningen av milorna. Ett sotigt och tungt jobb. På med mera ved, se till att elda för värmen. Han tänkte tillbaka på tiden han kolat. Det hade inte varit några riktiga kölddagar utan ganska behagliga dagar med behaglig arbetstemperatur. Snöat hade det gjort en hel del men det gjorde inte Per något. Snön lyste upp, så länge den var vit i alla fall. Men det stod inte på förrän den var svart av sot. Mera ved i spisen, överst en tjärvedstubbe. Nu skulle Per tryggt kunna sova några timmar innan det var dags att lägga på mera ved på elden. Per tänkte på morgondagen när han lagt sej. Han skulle passa på att ta en promenad över till Bergan och skogsskiftet dom hade bakom Börshea. Titta om det var lämplig skog att kola nästa vinter. Utanför föll mörkret och kylan kom sakteliga krypande. Inne i kojan hade Per det varmt och skönt. Det stod inte på förrän han sov den utarbetades sömn.

Morgonen därpå vaknade Per av glada skratt och rop utanför kojan. Syskonen kom vandrandes med en tänd lyspung som lyste upp stigen åt dem. Klädda i slitna utrivskläder, utrustade med utrivskrokar, handskar av kohud och hinkar. Klara att hjälpa Per med utrivningen.
- Vi börjar här uppe sa Per. Det var dom här milorna jag dämde först. Töser, ni får fylla hinkarna med snö och smälta till vatten över elden. Sen får ni vakta på det utrivna kolet. Om ni ser kol som glöder så doppa det i vattnet så det slocknar löd Per's instruktioner till systrarna.

Karlarna började med att skotta av stybben så gott det gick. Med en spänd förväntning hackade Per in utrivskroken i milan, satte ett kolfat under och drog till. Fatet fylldes med både kol och stybbe. Han ristade fatet några gånger för att stybben skulle sållas bort. Kvar i fatet blev kolen, svarta, väl kolade. Per kände sej nöjd. Dom satte raskt fart. In med utrivskroken, under med fatet, fylla det, rista det, lägga upp kolen i högar en bit från milan. Lägga kolen i en sträng runt milan. Så kort väg som möjligt att bära kolen. Blocken hade systrarna lagt i en fin hög en bit ifrån milan så att dom inte skulle vara i vägen. Arbetet var smutsigt, tungt men gick fort. Systrarna hade fullt sjå med att doppa glödande kol i hinkarna, flängde omkring i de svarta kolen, glada, skrattande. Per tyckte mycket om sina systrar, dom var jämt så glada. Villiga att hjälpa till med både det ena och det andra. Unga, raska och flinka. Mot skymningen var dom klara med de två första milorna. Per tackade så mycket för hjälpen och önskade dem välkomna upp igen i morgon bitti. Då skulle milorna i Slättbackssven rivas ut.

Per gjorde sej en rejäl eld utomhus mitt emellan kolhögarna. I natt skulle han vaka över kolen för dom var fortfarande varma och kunde slå eld. Brann kolen upp brann även förtjänsten upp. Han redde sej en rejäl granrisbädd att ligga på. Lagade sej mat, kokade kaffe, fick i sej förnyade krafter. Krafter som skulle behövas för ännu en vaknatt. Fullmånen kom upp över bergen i söder. Kylan började kännas. Skulle det bli en kall och bister natt nu när Per fick lov att tillbringa den utomhus? En ugglas hoande hördes i nejden. Bara inte det kommer en varg tänkte Per. Han mindes när det varit varg i Nässi och hur han och Anna sett den genom ladugårdsfönstret. Kände fortfarande de kalla kårarna, kände hur Anna klämt hans hand av rädsla. En rädsla han delade med henne. Men vargen hade skjutits genom ett fönstret av en i byn med hans mynningsladdare. Men det fanns säkert flera gråben i skogarna. Månskenet lyste upp, träden kastade långa skuggor på snön. Allt var stilla, lugnt. Ibland kunde Per höra ett svagt dån från Tanså Hytta. Men inget som störde, inget som hjälpte till att hålla honom vaken. Kylan bet rejält i hans kindben, kröp in i märgen. Det hade blivit några enstaka brandfantar från milan som han lade på elden. I natt kanske jag får besök av Rånda, tänkte Per. Denna fullmånenatt var ju som gjord för henne.

Morgonen randades. Per var trött men han hade lyckats hålla sej vaken genom hela natten. Nu återstod dagens arbete och nästkommande natts vak, sen skulle Per få plocka ihop sina saker och gå hem till sin hustru och deras son. En stor klump av längtan satte sej i hans bröst. Men det var inget han hade tid att tänka på nu. Snart skulle syskonen komma och dom skulle ta itu med de två återstående milorna nere i Slättbackssven. Samma slit hela denna dag. Riva ut, rista, tömma. Sot som satte sej i kläder och skinn. Letade sej in under kläderna. Svärtade ner huden.

Allt hade gått bra. Per var mer än nöjd med kolningen. Milorna hade gått bra och givit mycken kol tillbaka. Efter denna vaknatt skulle Per täcka kolen med ris som skydd mot snön innan han anträdde färden hemöver. Det var en dryg vecka kvar till jul och det kändes skönt att få komma hem och hjälpa till med julförberedelserna.

Det rustades till jul i hemmet på Högberget. Rågen hade malts och av den hade det bakats. ölet var bryggt, julveden huggen och ljusen stöpta. "Nattljuset" var också stöpt, det skulle vara lika stort som 10 vanliga ljus.

Så kom då julafton. Per gick tidigt till skogs och högg två julgranar på ett av skiftena ovan Borsheden. Han barkade stammen en bit upp i skogen innan han anträdde hemfärden. Snön räckte upp till knäna på Per och det var drygt att pulsa sej fram. Men han trivdes och mådde bra när han fick vara ute i skogen. Väl hemma igen satte han ner granarna utanför farstukvisten, en på var sida dörren. När han ändå var ute hämtade han en ny kärve i stallet och satte upp på gärdesgårn ut mot Gråbobacken.

Inne i huset höll kvinnorna på att duka julbordet. Mitt på bordet stod smörstaken och mitt i smöret hade "jultuppen" sin plats. Bredvid smörstaken hade brännvinsflaskan sin givna plats. Runt omkring detta låg mjukt bröd i olika former av hästskor, kors och stjärnor. Där Mård'n skulle sitta lades även familjebibeln fram. Det var viktigt att det dukades i rätt ordning. Nu först kunde resten av julmaten dukas fram.

Mård'n bar in julhalmen. Han såg till att allt var i ordning. Det var viktigt att "storgraven" i muren var full med ved. Annars kunde onda väsen gömma sej däri och komma fram och störa julefriden.

Ute i stallet hade Blacken även fått sitt av julens godsaker. Dubbel ranson med havre och Per hade smugit åt honom en mjukbrödskiva. Det var han värd efter det arbete han hjälpt Per med. Hästen hade frisknat till igen efter att ha lidit av någon magåkomma. Per hade blivit uppmanad av Mård'n att gräva en grop stor nog att rymma hästen i gödselstacken. Natten efter det att gropen var grävd hade Mård'n gått till kyrkan och lånat likklädet. På morgonen ledde dom ner Blacken i gropen, skottade igen den med dynga upp till hästens mage innan dom täckte hästen med likklädet. Så hade hästen fått stå så resten av dagen. Per hade hållit honom sällskap under dagen. Vid kvällningen skottades Blacken fram igen tillsynes helt frisk. ännu ett prov på min far's medicinska kunnande, tänkte Per där han stod och klappade om Blacken.

På kvällen samlades familjerna runt julbordet. Sedan Mård'n läst ur familjebibeln så började ätandet, festandet. Julskinka, potatis, fläsk, syltor, pastejer sköljdes ned med stop av hembryggt öl. En och annan sup rann även ner i karlarnas strupar. Efter maten kom även kaffepannan fram och några kaskar dracks. Innan man skulle gå till vila på julaftonen, skulle man tända det stora "nattljuset" och ställa alla skor i ring runt omkring ljuset.

Juldagsmorgonen randades. Efter frukost selades Blacken på och spändes framför en släde. Släden hade bäddats med fällar så att ingen skulle behöva frysa under färden till kyrkan. Man tände ett torrvedbloss som skulle lysa upp vägen för dem. När dom kom ner till Backselbacken ner mot älven såg dom framför sej raden med slädar på väg till kyrkan. Ett pärlband av bloss lyste från de som redan var ute på älven. Framme vid kyrkan band Mård'n hästen vid en ring i stenmuren. Per tog blosset med sej fram till kyrkvallen där alla kastade blossen i stor hög. Ett vackert bål lyste upp i vintermörkret, lyste även upp kyrkan, lyste upp gravstenarna.

Inne i kyrkan var det fullt med folk. Mård'n hade dock egen kyrkbänk så det var inga problem med att få sittplatser. Man satte sej tätt ihop för att lättare kunna hålla kylan stången. En del hade pluntor med sej där dom emellanåt stärkte sej med en tår för att hålla kylan borta. Men oftast blev resultatet att dom somnade istället och kyrkvärdarna fick gå omkring med kyrkstörarna och väcka folk. Per knuffade Anna i sidan, visade på någon som somnat. Bägge skrattade lite åt dem som blev väckta. Hur dom yrvaket, skamset tittade sej omkring.

Efter högmässan blev det kappkörning mellan ekipagen från samma by. Blacken var mera en arbetshäst som ville trava lungt och stilla så dom fann sej snart distanserade av andra snabbare ekipage. Men ingen skam i det tröstade sej Per med.

Resten av dagen tillbringade familjen i hemmet. Tog igen förlorad sömn, umgicks och läste ur bibeln. Vilade upp sej inför morgondagen. Då skulle släktingar besökas.

På förmiddagen bar det iväg. Blacken drog den med folk fullastade släden. Mård'n i sin skinnpäls satt vid tömmarna när ekipaget styrde iväg mot Hjelmen's på Borsheden. Hjelmen själv kom ut och mötte dem, tog fast i betslet på hästen, hälsade dem välkomna till "Gröna Lunden", fast nu i vit skrud. Efter några timmars samvaro med mat och prat bar det iväg. Pelles Mas i Nässi stod på tur härnäst. överallt dit man kom stod mat framme och man fick inte åka vidare förrän man avsmakat delikatesserna. Ibland kunde det väl hända att julbrännvinet avsmakades för mycket. Man brukade märka det när man mötte slädar med sovande karlar i och ett kvinnfolk med mörka, ilskna ögon vid tömmarna.

Per gick ut i stallet och selade på Blacken. Nu skulle kolet köras ut ur skogen och upp till kolhuset vid Tanså Hytta. Efter hästen spände Per både en storryss och en slängryss. Blacken var en bastant och stark Nordsvensk så det skulle inte vara några problem för honom att dra lasset. Efter att ha slängt en säck med hö i ena ryssen så bar det iväg. Uppe på Kullerbacken svängde dom norrut efter vintervägen upp mot Slättbackssven. Det var en solig men kylig dag. Per njöt av den lugna färden. Forvägen var väl trampad av de bönder som kört både timmer och kol ut ur skogen tidigare så han kunde låta Blacken gå utan tömmar. Snödjupet var över en aln så det var bara en ränna för hästen att gå i.

Uppe vid kolhögarna var Per glad att han lagt granris över kolen. Nu var det bara att dra bort riset så var kolet framme. Ingen snöskottning med den otympliga järnskodda träskoveln. Per tog några rejäla granruskor och lade i botten på ryssarna innan han började fata i kolen. Kolfat efter kolfat hällde han i ryssarna som sakta fylldes. När bägge ryssarna var fyllda var det bara att börja färden mot hyttan. Blacken var lättkörd så det var inga problem att vända i den djupa snön. Nere på byn igen tog dom vänster och nerför Gråbobacken, förbi Lissjesmora, nerför Holgattu, Backslabacken och ut på älven. Isen låg tjock över älven där det var en väl trampad väg över till södra sidan. Ett tunt lager med snö hade fallit under natten. Per var den förste att åka över älven idag men det skulle bli många vändor, inte bara för Per utan även andra foror, innan dagen var till ända.

Uppe på älvbrinken på södra sidan älven svängde Per västerut. Förbi kyrkan, genom allén utanför kyrkogården och bort mot Myrholen.
Sista backen upp genom byn innan han svängde ned mot hyttan. Innan Per kom ut på åkrarna ner mot Tanså Gård stannade han och drog ur granruskorna ur ryssarna. Nu luftades det ihopskakade kolet och ryssarna var fyllda till brädden. Genom Tanså Gård där några av Per's bekanta jobbade med jordbruket, över stenbron över Tansån. Rundade malmhuset och upp en bit i Flobacken där han vinklade ned mot rampen in i kolhuset. Per såg imponerad på kolhuset. Vilken byggnad, tänkte han. 86 meter lång, 20 meter bred och säkerligen bortemot 9 meter upp till taknock visste Per.

Kolmottagaren Törnes Lars Andersson kom emot Per. Dom kände varandra sedan gammalt och skakade glatt hand.
- Välkommen Per med ditt kol, hälsade Törnes Lars. är du lika duktig som far din att kola så vet jag att du har bra kol i dina ryssar. Har du kolat många milor frågade han vidare?
- Det blev fyra resmilor på ungefär 80 m3 vardera svarade Per. Far var med och hjälpte till med både kolvedkörningen och de första dygnen på milorna.
- Törnes Lars tog fram en pennstump och en tummad bok där han skrev upp Per's namn och hur mycket han levererat.

Det skulle bli en hel del noteringar i den boken innan Per kört hit allt kol. Han räknade med drygt 40 vändor mellan skogen och hyttan innan han kört dit allt sitt kol. Efter sista vändan skulle även han få betalningen. Per hade inte tid till något mer pokulerande utan smackade igång Blacken. Upp för rampen och in i kolhuset där han blev av en sotsvart hyttdräng anvisad var han skulle tippa kolet ur ryssarna.

Per hade tackat nej till en jungfru brännvin så han manade på Blacken ut ur kolhuset och vidare mot hemskogen och nästa vända med kol. Hyttan var i full blåsning när han passerade över bron. Svart rök blandad med eldsflammor slog ut ur de öppna takluckorna. Per var glad att han inte jobbade uppe på kransen. En gång hade han nyfiket vandrat över kolbron och in på kransen. Där inne började det omgående att svida i ögonen av den skarpa gasen, hettan slog emot honom, allt var svart av sot och rök. Hyttmästaren hade suttit på en bänk med ett stop öl och rutit order åt uppsättaren och några hyttdrängar. Per hade inte stannat länge där inne utan flytt ut i den friska luften.

Blacken travade raskt på mot isvägen över älven. Per njöt av färden. Hejade glatt på folk han mötte efter vägen. Jag måste hinna med två vändor per dag till hyttan med kol och sedan upp och lasta det tredje om jag inte ska hålla på med det här fram till midsommar, räknade Per där han åkte.

Tre veckor senare kom Per och Blacken till hyttan med sista ryssen kol. Det räckte bara till att fylla slängryssen så det blev en lättsam färd för Blacken.
- Nu kommer jag med sista kolet ropade Per till Törnes Lars. Du får väl pricka i min leverans och räkna ihop hur många stigar kol jag har levererat.
- Det ska jag göra. Sen kvitterar du ut pengarna uppe i inspektorsbyggningen på vägen hem svarade Törnes Lars.

Per band hästen utanför inspektorbyggningen. Stannade upp en stund och tittade upp mot avträdet. Det såg så lustigt ut med ringklockan uppe på taket. Inne i huset strök Per av sej vintermössan, torkade av den värsta smutsen från händerna på byxorna innan han klev in till bokhållare de Laval.
- Jag heter Per Mård och har levererat kol hit till hyttan presenterade han sej med.
- Jag har fått uppgifter av Törnes Lars att du levererat 160 stigar med kol. Priset per stig är 4 ½ riksdaler så du ska ha 720 riksdaler.

de Laval räknade upp pengarna på skrivbordet framför Per, sköt fram en avräkningsbok och bläckhornet med sin penna så att han kunde kvittera ut pengarna. Per skrev sirligt sin namnteckning, tog pengarna, tackade i hand med en djup bugning.
- Välkommen åter och Guds fred hälsade de Laval till Per.

Sittandes på framstammen av storryssen kände Per glädjen över det kontanta tillskottet. Skinnpungen kändes tung av alla mynt och sedlar. Nu skulle Per passa på att stanna hos handlare Thurberg i Nordanholn och köpa några presenter. Ett fint tyg till sin hustru och givetvis något till sin son.

Per bromsade ekipaget när det bar ner för den branta backen ut mot älven. Inne i Storfjärden såg Per några sitta och pimpla. Han tyckte synd om dom som led hungersnöd och fick lov att fiska för att få mat på bordet. Per hade själv fiskat några gånger i sin ungdom.
Men det hade skett nattetid, olovandes. Laxen var inte till för allmänheten utan för finare herrar. Prästen i Gagnef hade en sommar åkt från Mockfjärd med en hel flake full med lax hade Per hört ryktesvis.

Sedan Per selat av Blacken, borstat hästen och utfodrat honom med både vatten, hö och havre gick Per in till sin hustru. Det var skönt att komma in i värmen, få ta av sej de sotsvarta kläderna och tvätta både händer och ansikte. Han trakterades även med nykokt kaffe och gott, hemlagat bröd med fäbodost som pålägg.

Över ett år hade gått sedan Per tog åt sej kolning. Ett bra år. Mycket arbete men även bra betalt. Sen hade det ju hänt mycket annat också som var till stor glädje för Per. Han hade gift sej med sin fästekvinna Anna Mattsdotter och hon hade fött dem ett gossebarn. Trots sin graviditet hade Anna varit med och buffrat till Stockgropen och tillbringat sommaren där med sin svärmor. En sommar med vackert väder och mycken mygg. På hösten syntes resultatet. Mycket smör, messmör, ostar hade kvinnorna burit ner i svalen för lagring. Korna hade också gått upp i vikt.

Både Per och Anna gladdes mycket åt den fina förtjänsten och dom kom överens om att Per skulle fortsätta med kolning ett år till. Han hade redan fått löfte av sin far att ta kolved på skiftena som dom hade i Bergan bakom Borsheden. Per hade ju redan tittat ut lämpliga platser till både kolarkoja och kolbottnar. Sen hade han ju dörren med fönstret kvar hemma i lagård'n sedan förra kojan. Den skulle ju komma bra till pass i en ny kolarkoja.